När vi ser de misslyckade implentationerna av SAP både vad gäller Försäkringskassan och Försvarsmakten så är det lätt att ställa sig några frågor. Vad var det som dessa två myndigheter sökte? Visst var det specifika lösningar på deras specifika problem? Frågan är då hur logiskt det är att utgå ifrån ett fullständigt generellt system som SAP.
Självklart har standardfunktioner sin vettighet, men är verksamheten för specifik så kan kostnaden för att anpassa en standardlösning lätt överstiga att göra en skräddarsydd lösning från grunden.
Om vi lyfter blicken från de misslyckade exemplen med statens upphandlingar så tror jag den generella frågan bör väckas uppmärksamhet. Har vi för lätt att tro på att ett nytt system kan lösa alla problem? I många andra sammanhang har ju modernismens död utannonserats många gånger – men inom företagsvärlden verkar de stora berättelserna om de fantastiska dundersystemen fortfarande regerera. Inom medicinen vet ni numera att dunderkurer inte finns, det finns inget piller som hjälper mot allt. Idag är huvudinriktningen inom medicin istället att anpassa behandling efter symptom etc.
På samma sätt tror jag att Försäkringskassan istället för ett totalt omfattande system borde upphandla ett antal olika system som löser deras specifika problem. Hör ni där på staten – det finns inte ETT system som löser ALLA era problem!
